Dubbeltävlingar i Östersund.
Har befunnit mig i Östersund ett par dagar för få lite större variation i min skidåkning, miljöombyte, samt roliga tävlingar i helgen. Det blev fina dagar i en stad som ligger mig varmt om hjärtat.
I lördags var det en masstart på 10 km klassiskt. En av mina favoriter. Lite ringrostig till en början, men ett lopp där det lossnade allt mer. Farten blev bättre, tekniken mer avspänd, självförtroendet större och respekten för mjölksyran mindre. Jag kände mig stark på slutet då jag åkte upp mig ett par placeringar och slutade på en 4:e plats. Nöjd är jag, framförallt för att en härlig och efterlängtad känsla infann sig i min skidåkning under vissa delar avloppet.
Igår var det söndag och 10 km fristil med individuell start. Den bana som erbjöds var en av de tuffaste för mig, då 2:ans växel verkligen sattes på prov i tuffa, långa och branta backar. Vid flertal tillfällen har dessa banor tagit knäcken på mig och inte minst min rumpa. Jag har vid tidigare tillfällen blivit så stum av mjölksyran att jag nästan parkerat innan back-krönet dykt upp i mitt synfält. Men så var inte fallet denna gång! Fristilsåkningen tar sig. Den är på frammarsch och det glädjer mig. Efter mycket tränande har jag en helt annan ork och klarar av att återhämta mig bättre än någonsin.
Jag hade lite svårt att hitta en bra tävlingsfart själv (något som jag är övertygad kommer med fler tävlingar), men det gick desto lättare att följa ryggar som åkte lite snabbare än vad jag själv gjorde i ensamhet. Så likt en hungrig blodigel kunde jag klamra mig fast och till och med öka takten på slutvarvet och pressa mig ännu lite till. En 7:e plats räckte min insats till denna gång, då det även var tajt med sekunder och placeringar.
Att tävla mycket är någonting som tidigare visat sig formfrämjande för mig och är något jag tror på. Det brukar lossna mer och mer för varje tävlingshelg under säsongen. Därför är jag glad att jag fått dessa fina race i helgen. De gör mig starkare. Men det bästa av allt är att det faktiskt aldrig tidigare känts så här roligt att pressa kroppen i tävlingsspåret och åka fort med nummerlapp på bröstet! Jag längtar efter mer.
Ett vintervackert Östersund. Och till min lycka hade vintern även hittat till Piteå vid min hemkomst!
I lördags var det en masstart på 10 km klassiskt. En av mina favoriter. Lite ringrostig till en början, men ett lopp där det lossnade allt mer. Farten blev bättre, tekniken mer avspänd, självförtroendet större och respekten för mjölksyran mindre. Jag kände mig stark på slutet då jag åkte upp mig ett par placeringar och slutade på en 4:e plats. Nöjd är jag, framförallt för att en härlig och efterlängtad känsla infann sig i min skidåkning under vissa delar avloppet.
Igår var det söndag och 10 km fristil med individuell start. Den bana som erbjöds var en av de tuffaste för mig, då 2:ans växel verkligen sattes på prov i tuffa, långa och branta backar. Vid flertal tillfällen har dessa banor tagit knäcken på mig och inte minst min rumpa. Jag har vid tidigare tillfällen blivit så stum av mjölksyran att jag nästan parkerat innan back-krönet dykt upp i mitt synfält. Men så var inte fallet denna gång! Fristilsåkningen tar sig. Den är på frammarsch och det glädjer mig. Efter mycket tränande har jag en helt annan ork och klarar av att återhämta mig bättre än någonsin.
Jag hade lite svårt att hitta en bra tävlingsfart själv (något som jag är övertygad kommer med fler tävlingar), men det gick desto lättare att följa ryggar som åkte lite snabbare än vad jag själv gjorde i ensamhet. Så likt en hungrig blodigel kunde jag klamra mig fast och till och med öka takten på slutvarvet och pressa mig ännu lite till. En 7:e plats räckte min insats till denna gång, då det även var tajt med sekunder och placeringar.
Att tävla mycket är någonting som tidigare visat sig formfrämjande för mig och är något jag tror på. Det brukar lossna mer och mer för varje tävlingshelg under säsongen. Därför är jag glad att jag fått dessa fina race i helgen. De gör mig starkare. Men det bästa av allt är att det faktiskt aldrig tidigare känts så här roligt att pressa kroppen i tävlingsspåret och åka fort med nummerlapp på bröstet! Jag längtar efter mer.
upplagd av Magdalena
måndag, december 12, 2011
2 kommentarer:
Hej!
Hur kommer det sig att du inte tävlat nåt i världscupen i år? Visst är du kvar i a-landslaget?
MVH/Kristina
Hej Kristina! Det stämmer bra att jag fortfarande är med i A-landslaget. Planen som jag hade redan innan säsongen var att jag ville göra min premiär och komma igång med tävlandet på svensk mark innan något lopp i Världscupen skulle bli aktuellt. Eftersom jag haft en ganska strulig höst med perioder av sjukdom vill jag ha en bra känsla och känna att kroppen svarar. Jag vill inte ut och åka världscup bara för att åka. Jag vill självklart även åka bra. Därför vill jag/vi först ge mig chans att komma igång innan jag ska in i "hetluften". Och med den positiva trend som jag upplever, tror jag inte att det är så långt borta.
Tack för din fråga :-)
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida