Mitt jobb. Inte som alla andras.

Kroppen säger: Inte frisk. Inte speciellt sjuk. Funktionell för promenad och vardaglig aktivitet. Bara inte träningsbar för en elitidrottare. Jag vaknar på natten och känner mig lite tjock i halsen. På dagen känns den bra. Jag är i en kropp som just nu kräver mellan 10-13 timmars sömn per natt. Ett tecken på att den behöver återhämtning.

Just nu känner jag mig oväntat lugn och harmonisk efter att ha brusat upp över beslut som ska tas. Jag känner mig lite som lugnet efter stormen. Jag har bestämt mig för att inte åka på läger. Jag vill inte ta den risken. Att åka upp på höjd och åka på bakslag av tuff träning känns som en onödig risk 1 månad kvar till första tävling. Nu ska jag göra det bästa utifrån förutsättningarna dagen bjuder. Göra skillnad på det mina känslor säger och det som är mina behov. Jag lyssnar. Jag vet att det bästa är att jag får vila i lugn miljö hemma och sen starta i min takt. Att få träna bra och skapa överskottsenergi. Jag har valt att göra det bästa av situationen. Det som är bäst för mig. Trots att jag hade önskat att imorgon få åka iväg med mina vänner i landslaget till Italiens härliga miljö för många tuffa dagar med träning i sällskap.

Att jobba som skidåkerska är inte lätt alla dagar. Jag upptäcker varje gång kroppen säger ifrån hur beroende jag är av just kroppen för att kunna genomföra mitt arbete. Jag blir som en kontorsarbetare utan sin dator, en taxichaufför utan en bil eller en snickare utan sin verktygslåda. Ja, ni förstår. Idag är jag alltså sjukskriven. Jag gör allt som jag kan för att så snart som möjligt få knyta på mig löparskorna eller pjäxorna för att få komma ut i den friska luften, svettas, känna mjölksyran spruta, jaa, bara få vara på mitt jobb. Jag saknar det som mest när jag inte får vara där. Det är då jag verkligen inser hur mycket jag älskar varje sekund av det. Trots att det är ett lite annorlunda jobb.