Jag hann inte ens börja innan det var slut.

Just nu undrar jag bara - vad hände? Det känns snopet. Tråkigt. Som att jag var bjuden på årets kalas, men missade festen. Just nu kollar jag in den på TV, lagomt kul att inte själv få deltaga.

Första varvet på prologslingan kändes riktigt bra. Jag var pigg och tänkte, det här kommer gå bra! Och jag fick tider att jag gick jämt med tyskan Fessel som startade framför mig. När jag gick ut på andra varvet ökade jag tempot lite och plötsligt knackar det på dörren. En objuden gäst helt utan förvarning. Nämen hej mjölksyran, tänkte jag! Oj, du måste vuxit sen vi sågs sist. Stänga den utanför dörren var svårt. Den ville verkligen hälsa på. Det vara bara att gilla läget och försöka ta sig uppför sista backen och in i mål på bästa sätt, trots två stockar till ben. Nu vet jag hur det kan kännas ibland. När man har brutalt mycket mjölksyra. Kanske hade den höga höjden ett finger med i spelet? Jag vet inte.

Imorgon lämnar jag Davos med många härliga träningsdagar i bagaget, fina minnen, samt nya lärdomar. Det här var trots allt en väldigt mysig plats på jorden.