Så är det ibland.

Känslan av att åka skidor riktigt snabbt, när allt bara flyter på i en värld där känslan av trötthet knappt existerar är svårslagen. I helgen fick jag smaka på något som kan liknas vid motsatsen. Jag fick kämpa för varje meter, med ben som bitvis kändes som stockar, i en kropp som inte riktigt kändes som min egen. Det är lite frustrerande att veta att man bär på förmågan att åka så mycket bättre än vad man får ut. Men samtidigt är det skönt att veta att det bara kan bli bättre. Så här är det ibland.

Tålamodet, som sägs vara fiskarens bästa vän, är nog minst lika bra polare med skidåkaren. Här kan saker ta lite tid och jag är glad över att inte känna mig stressad. Visst känner jag en längtan efter den där häftiga känslan av att nästan flyga fram, men inte stress. Och herregud, det är ju faktiskt bara november. Dessutom bär jag med mig en sommar och höst med träning som varit bättre och tuffare än tidigare. Så ja, med tiden kommer även jag, en nyutslagen nyponros (som Ida så poetiskt brukar kalla mig för), att blomma ut i vacker och fin form. Vänta bara.

Idag sitter jag i en mysig soffa med svullna körtlar i halsen. Kanske är det boven till varför gårdagens tävling kändes som ett riktigt krigarlopp iklädd betongkropp. Förmodligen fanns någon bassilusk och lurade i vassen redan då. Så är läget och nu ska jag göra det bästa för att ta hand om min kropp. Ska ta en skön promenad och hyra en glad film.

Måste även få berätta helgens bästa känsla. När jag kom in för varvning i lördagens lopp möttes jag av en pulserande känsla av lyckan inom mig. Publikens hejningar gav mig rysningar och att befinna sig i tävlingssituation kändes bara så jäkla roligt. I den stunden blev jag verkligen påmind om hur mycket jag älskar mitt jobb. Det bär jag med mig från helgen.

Hoppas ni alla haft en fin helg. Kram!