Att trampa myr i fyra timmar.

(Här ligger jag nu med datorn på magen. En trött kropp, sömnigt huvud och med ett glatt humör. Det är jag just nu.)

Mormor blev lite rädd när jag berättade. Hon frågade "Har du blivit sjuk?". Vi skrattade i takt.

I morse klockan sju knöt jag på mig löparskorna och i sällskap av min far sprang vi upp till en fin liten myr som finns i skogen ovanför vårt hus. Även åska och regn hängde med oss till en början. Med ett par stavar i händerna traskde vi omkring på myrmarken i fyra timmar. Något som säkert kan låta som dumheter i vissa människors öron. Pappa kallar det för mental hårdhetsträning och jag kan nog inte annat än att hålla med. Under resans gång mötte jag på både skoskav, energibrist och massor av fripassagerare i form av flugor. Jag ringde efter min mor som kom förbi med både energikakor, vatten och skoskavsplåster. Men de hundratals flugorna som trivdes kring mitt huvud var det inte lika lätt att göra någonting åt. Men det gjorde ändå inte så mycket.

Det här passet som jag faktiskt hade gruvat mig lite för blev någonting helt annat än jag trott. Rackarns vad skoj det var! Jag njöt av nästintill varenda minut. Men de sista var helt klart skönast. För då hade jag lyckats med någonting jag inte gjort tidigare. Jag kände mig lite som stålkvinnan.

Fina pappa och mamma ute på myren. Unga och vackra! ;-)